En sak jag har tänkt på nu när jag håller på att startat upp mitt företag. Jag vill att allt ska var så perfekt. Jag kan sitta och välja färger och stil på ett inlägg som jag ska posta på sociala medier i evigheter. Lika så vill jag att allt ska och vara färdigt, material och det tekniska ska sitta så det är bara att trycka på ”startknappen” när jag lanserar något. Sedan när jag väl har lanserat så kommer ångesten…”tänk om det inte är bra nog”. Vad ska ni som tar emot allt tycka och tänka? Och tänk om det finns någon där ute som inte gillar det jag visar upp. Jag känner klumpen i magen växa sig allt större och till slut blir jag illamående. Ja jag kan väl erkänna att jag är en perfektionist. Men jag försvarar mig med att det jag vill leverera till mina kunder ska vara så bra det bara går. Jag vill att ni ska känna er välkomna till min Made by Ulle-värld och det ni möter här ska vara till belåtenhet.
Sen drar jag det ett varv till och då kommer jag på mig själv att jag tänker lite tokigt. Så klart att jag vill att allt ska vara perfekt och snyggt levererat men samtidigt så vill jag ju att det ska kännas personligt och att det ska vara trevligt att hänga med mig här på MBU. Och då är ju frågan den om det perfekta alltid är perfekt. För tänker man efter så är det ganska ouppnåeligt att eftersträva det perfekta. Sedan är det lätt att det blir stelt och lite konstgjort. Det finns oftast inget liv och lust i det perfekta, det blir bara en yta. Och vem avgör egentligen vad som är perfekt…är det jag själv eller är det betraktaren. Går den här strävan över styr så finns det en risk att det blir det som Monet, ni vet Claude, den franske konstnären. Han skulle visa upp några av sina konstverk vid en utställning i Paris i början av 1900-talet. Förtjusta konstkritiker hade redan sett hans målningar och bedömde att utställningen skulle bli en succé för Monet. Men när han gick runt och betraktade sina konstverk innan utställningen skulle öppna såg han bara ofullkomlighet och kände att han hade misslyckats. Så med orden ”Jag är en slav under mitt eget arbete, med en konstant strävan efter det omöjliga” skar han ut sina målningar och förstörde dem. Visst är det hemskt! Nu vet ju inte jag om det här är sant eller om det är en skröna men jag läste om Monet och hans perfektionism och jag brukar tänka på det ibland.
Nej, det är nog bättre att försöka vara lite snällare mot sig själv och inse att lagom också är perfekt. Jag vet i alla fall med mig själv att det här är något jag försöker jobba med och ibland fungerar det jättebra för att sedan ramla tillbaka till gamla ovanor. Jag märker att ofta har det att göra med min stressnivå. Är den hög så blir jag lättare en perfektionist medan jag i avslappnade stunder har större överseende och känner mig mer tillfreds i vad jag gör och levererar. Hur tänker du? Är också du en perfektionist och är det så att det till och med ställer till det för dig i din vardag? Skriv gärna en kommentar här nedan.
Allt gott!
//Ulle