Den 1 april var jag tillbaka på jobbet igen, heltid. Så här i efterhand ser jag hur galet tokigt det var. Att gå ifrån att braka i mitten av januari till att jobba heltid igen den 1 april. Men där och då trodde jag att min utmattningsresa skulle sluta här, att jag var tillbaka på banan igen. Jag hade samtalshjälp, jobbade med mig själv och det skulle nog räcka som återhämtning. Happ happ, nu kör vi.
Och jodå, jag erkänner att det gick bra i två veckor sedan började hjärngröten och trycket kring huvudet göra sig påmint igen. Men jag kämpade på, yogade, mediterade, åt rätt och försökte mig på gymmet. Det konstiga var att varje gång jag började träna eller promenera i rask takt desto sämre fungerade hjärnan. Det var som om den protesterade, högljutt. Men alla de råd jag fick angående återhämtning från utmattning sa till mig att träna, promenera, gå i skogen. Därför lyssnade jag och körde på, trots att min kropp skrek SLUTA.
I mitten av maj var längtan att komma ifrån allt och alla så stor att jag tog ledigt några dagar från jobbet och åkte ner till min son i Småland. Min terapeut avrådde mig från att resa då han trodde det skulle bli för ansträngande för mig då jag skulle köra de 55 milen enkel resa ensam. Men jag stod på mig och lovade att jag skulle stanna vid vägkanten och vila om jag blev för trött. Som om det skulle ske…
Jag fick några magiska dagar i Kråksjö tillsammans med Gustav och Patrik. Jag kände en enorm frihetskänsla i de småländska skogarna. Jag tog stilla promenader, vi åkte flotte på sjön i solnedgången. Kossorna fick höra om mina innersta tankar och svarade med ett vänligt råmade. En av dagarna när försommaren var som vackrast tog Gustav och jag en tripp över till Öland. Bara han och jag, precis vad ett utmattat mammahjärta behövde. Under de här dagarna kände jag för första gången sedan jag blev sjuk i min utmattning att jag började läka. Jag kunde andas igen.
När det var dags för hemfärd så fulgrät jag upp till Vetlanda. Jag var en rödgråten trafikfara i 11 mil. Grabbarna hade gjort en spellista på Spotify till mig som jag körde non stop. På hög volym och i takt med att tårarna trillade skrålade jag med Tommy Körberg och Helen Sjöholm i ”Det är vi ändå”. Jag kan inte säga annat än att det blev en terapeutisk härdsmälta.
Några dagar efter att jag kommit hem igen så började jag få utslag på låren. Det var röda prickar som kliade något fruktansvärt. Ett tag trodde jag nästan att jag fått löss, skabb eller någon annan ohyra men när prickarna blev till fält och spred sig upp över kroppen förstod jag att det var något annat…min kropp hade gjort revolution.
Vad jag hade råkat ut för kommer i fortsättningen av min utmattningsresa…
Allt gott!
//Ulle