Bra precis på årsdagen från min härdsmälta var jag tillbaka på heltid igen. Då hade jag arbetstränat sedan september och sakta byggt upp en stabil grund att försöka sätta ner fötterna på. Jag arbetade åt en statlig myndighet och med den bästa chefen man kan ha. Jag är så tacksam över honom och önskade att alla hade den möjligheten att få ha en förstående arbetsgivare och chef. Han hade sett till att jag hade fått byta kontor för att ”lura” hjärnan att inte ramla in i gamla hjulspår. Och det fungerade jättebra. Visst saknade jag mina gamla arbetskamrater men på grund av pandemin hade vi i alla fall inte setts fysiskt på nästan två år så vi var redan vana att ses digitalt. Jag kom till en ny stad och fick snabbt nya arbetskamrater som så vänligt tog hand om mig. Jag kände mig välkommen och det var en viktig pusselbit i min rehabilitering.
Det värsta av nässelfebern hade vid den här tiden klingat av men den satt krampaktigt i under cirka sex månader. Nu gav sig utslagen bara till känna om jag inte skötte mig med stressen eller om jag sov dåligt. Jag var fortfarande försiktig med vad jag åt för att inte reta histaminet att gå i taket. De verktyg jag hade fått av min samtalsterapeut för att handskas med vardagstressen tog jag till när jag behövde skingra tankar och känslor.
Jag trodde på allvar att jag var i hamn och skulle klara av att hitta en vardag igen. Den vardag jag bryskt hade klivit ur för ett år sedan den där söndagen i mitten av januari 2021. Tyvärr höll inte min nya grund att stå på mer än ett par månader. Jag hade verkligen kämpat för att komma tillbaka men jag kände så tydligt att jag var på väg utför igen, och snabbt gick det. Hjärnan började strula, utslagen visade sig oftare och jag fick inte kroppen att fungera på gymmet. Jag var trött och mentalt låg.
Jag kände så tydligt att jag behövde göra en större förändring i livet. ”Nu finns det två alternativ” sa jag till mannen en dag. ”Antingen säger jag upp mig eller så skiljer vi oss”. Kanske lite hårt sagt men jag behövde en förändring…och en på cellnivå för att komma till rätta med min utmattning. Han tyckte det inte fanns något att fundera på så jag sa helt enkelt upp mig.
Och på den vägen är det. Jag satte mig på skolbänken och utbildade mig till samtalscoach och därifrån föddes MBU Consulting – Din personliga samtalscoach – Online. Så här i efterhand så har jag förstått att min utmattning inte direkt var jobbrelaterat utan den kom på grund av att jag inte levde det liv som jag var ämnad för. Jag hade helt enkelt gjort våld på mig själv genom att leva och vara någon annan som passade någon annan bättre än mig själv.
Idag har jag möjlighet att på heltid få göra det JAG brinner för…att bygga starka människor starkare. Min passion är att få inspirera och guida till att få ut det mesta av livet och till att ta vara på det. Att genom coaching se människor utvecklas och blomma ut. Att få vara med under processen när självkänslan stärks och självförtroendet peakar. Det är en ynnest!
Sedan har det här steget även inneburit att jag själv kan bestämma över min tid. Hamnar jag i perioder då hjärnan behöver mer vila, för sådana perioder kommer fortfarande ibland, finns den möjligheten. Jag kan träna när jag vill och jag kan jobba när jag vill.
Jag är så tacksam och stolt över mig själv som tog mig igenom denna utmattningsresa. Som till slut vågade lyssna på mig själv och agera därefter. Och jag är minst lika tacksam och stolt över min man som stöttade mig genom hela helvetet och som vågade välja uppsägning.
Kom ihåg att vi har bara det här livet, vad vi vet i alla fall, och se då till att leva det som DU vill leva det. Lyssna till dig själv…till din inre röst… för det är du, den du är, som pratar till dig.
Allt gott!!
// Ulle