Jag kommer så väl ihåg…det var en söndagseftermiddag i mitten av januari 2021. Vi hade varit på ett covidsanpassat utekalas och det var när vi kom hem och började planera den kommande veckan med matlista och hur och när livet och träningen skulle ske som jag började känna att det inte stod rätt till i huvudet. Det var som någon hällde kall havregrynsgröt i hjärnan och drog åt med ett spännband. Det började tjuta högt i ena örat och jag kände mig yr och fattig på luft. Den kvällen tillbringade jag gråtandes i soffan och det blev starten på min utmattningsresa…
Eftersom jag har varit utmattad två gånger tidigare i mitt liv, den sista gången var dock för över 10 år sedan så visste jag direkt vad det var frågan om. Jag hade trillat dit igen, en ny utmattning och jag som hade lovat mig själv att aldrig mer hamna där igen. Det var ett enormt nederlag för mig och som än idag smärtar i hjärtat. Jag hade ju gett mig själv ett löfte…
Jag kände instinktivt att den här gången måste jag på allvar gå till botten med varför jag trillar dit gång efter annan och varför det händer just mig. Så klart hade ju pandemins framfart, äldre föräldrar, barnens utflyttande satt spår i mig men jag tyckte ändå att jag hade utkämpat hårdare slag tidigare under åren och ändå stått pall. Så varför just nu? Jag tog i alla fall kontakt med en samtalsterapeut, Björn Rudman och det blev mitt livs mest väl investerade pengar. Han tog mig bland annat med på en tripp tillbaka till barndomen där jag kunde, med hans verktyg och övervakande trygghet göra upp med vissa trauman som legat och pyrt. Och någonstans började jag förstå att jag inte levde det liv som var ämnat för mig. Där och då började min läkningsprocess. En läkning som stundtals fortfarande pågår och som jag ibland återkommer till men som blev räddningen och vändningen för mig.
Det här var en snabbversion och början av min utmattningsresa. Del 2 ska jag berätta om framöver. Men det som ofta slår mig idag är…vad som hade hänt om jag hade sökt hjälp mycket tidigare för min stress, mina tankar och känslor. Hade det besparat mig ett års lidande, både fysiskt och psykiskt. Plus det ekonomiska tappet man gör samt att alla som har varit långtidssjukskrivna vet att det inte är roligt att ha och göra med vare sig sjukvården eller Försäkringskassan. Ja det är ju omöjligt att säga men jag är ganska säker på att jag i alla fall inte hade fallit så djupt och så hårt.
Vi hörs vidare…
Allt gott!
//Ulle